Alltid Nästan

*Signerade bokplanscher*

En transsexuell pianist lägger ett nyårslöfte en frusen Wisconsin-natt: att vinna regionfinalen och vinna tillbaka sitt ex, men en ny kille komplicerar allt i denna hjärtliga debut-ungdomsroman med romantik och drama.

Sextonårige transkillen Miles Jacobson har två nyårslöften: 1) vinna tillbaka sitt ex (och stjärnan i fotbollslaget) Shane McIntyre, och 2) äntligen besegra sin ärkefiende i Mellanvästerns största klassiska pianotävling. Men det blir inte så lätt. För det första gjorde Shane slut med Miles två veckor efter att Miles kom ut som trans, och nu ignorerar Shane honom envist, även när de bokstavligen krockar med varandra. Dessutom säger Miles nya, lite skrämmande pianolärare hela tiden att han spelar som om han "inte vet vem han är" – vad det nu innebär.

Sedan träffar Miles den nya killen i stan, Eric Mendez, en stolt queer serietecknare från Seattle som frågar om hans pronomen, bryr sig lika mycket om konst som han – och får det att pirra i magen. Inte vad han behöver fokusera på just nu. Men efter att Eric och Miles låtsas dejta för att få en inbjudan till en parmiddag på alla hjärtans dag, blir låtsasleken verklig med en kyss, vilket definitivt inte heller ingår i planen. Om han bara kunde förstå varför Eric gillar honom så mycket. Det är inte som att han är cool eller självsäker eller bekväm i sin egen hud. Han är inte ens tillräckligt bra på piano för att få sina medtävlande att respektera honom, särskilt inte nu, som Miles. Ingenting har någonsin varit lika lätt för honom som för andra – andra killar. Han har alltid bara varit nästan tillräcklig.

Så varför känns det, när han är med Eric, som om den enda person han aldrig riktigt varit tillräcklig för...är sig själv?